Att bryta med de närmaste

Det är starkt att vägra ställa upp på negativa strukturer, välja bort konflikter där man är utsatt och ta avstånd från personer som drar energi. Ännu starkare när dessa tillhör de personer man hade trott skulle stå en närmast.

Det är provocerade när någon vågar ställa sig utanför sin ursprungsfamilj. Jag förstår det väcker en oro och att den i sig resulterar i ilska istället.

Kvinnor (och män) som lämnar familjer med en hedersproblematik vet hur svårt det är. Hur lojaliteterna sliter.

Folk som klagar över hur illa de tycker om att fira jul på ett visst sätt för så har familjen alltid gjort eller gnäller över att de måste spendera påskhelgen med stora släkten, vågar inte heller bryta sig loss. De fogar sig hellre än att dra en gräns och säga ”Tack men nej tack, i år gör jag o min familj på ett annat sätt”.

De som vågar dra gränser
Men det finns personer som inte har problem med att dra gränser, även om det är mot systrar, bröder, föräldrar. Och det utan att det finns en drog- eller alkoholproblematik i bakgrunden. Det intressanta är att den personen som ställer sig utanför familjen är den som anklagas för att vara fel.

Jag önskar att man tänker annorlunda om de som drar den gränsen. Du skulle knappast anklaga en tjej som flyr ett hederskontext för att vara en drama queen, så varför göra det när Klara, 45 år tar en paus från sina föräldrar? Alla som väljer bort, drar en gräns, värnar om sig sin integritet, till ett högt pris är snarare värda omsorg och tolerans.

Odramatiskt att bryta
Det borde egentligen vara rätt odramatiskt att man växer ifrån varandra när man blir äldre. Vi flyttar mer och längre bort från födelseorten än förr, en del flyttar utomlands, en del gifter in sig i en annan kultur, får nya värderingar, byter religion, slutar vara religiös, väljer en livsstil som inte är samma som urpsrungsfamiljens med mera. Gemene man är inte jättebra på att hantera konflikter, speciellt inte där man är både målsägande och medlare.

Vad ska man göra då?
– En del fortsätter att offra sig själv för vad de tror alla andra tycker är så bra (fast jag tror de skulle bli överraskade över reaktionerna om de bara vågade säga ifrån).
– Andra distanserar sig och minimerar kontakten med en eller alla i familjen.
– Man kan säga man behöver en paus från familjen under en period.

Och ibland…är det faktiskt bäst och skönast att bryta helt. Det kan vara ett sätt att bevara den lilla tråd av familjeband som finns tills de stunder den behövs.
Man kan vara oerhört tacksam för den barndom man haft men att det inte är den familj man mår bäst i som vuxen. Det förändrar inte hur det har varit. Alla separationer behöver inte vara ur ilska. Precis som när man skiljer sig från en partner, så kan man få sörja och vara ledsen. Det här är ännu en orsak till varför man bör bemöta den som lämnat med varsamhet och respekt.

Precis som med en skilsmässa så kan tiden läka lite. Det kan hända att elden falnar till lite brinnade kol som alla parter kan hantera. Det kanske inte är lika illa med alla, kanske finns någon du börjar prata med så småningom. Men återföreningsstrategier är ett helt annat blogginlägg…